Om jag fick välja
Jag hatar att jag hela tiden tvingas dölja mina känslor i fruktan om att ingen skulle förstå mig om jag skulle försöka förklara. Jag skulle vilja gråta, men inte för att jag är ledsen, utan för att jag vet att det hela skulle kännas så mycket bättre då. Förut när man var ledsen, nere eller mådde dåligt kunde man gråta en skvätt och sen var det hela över. Det var som om sorgen och smärtan satt i de små salta dropparna, och att ju mer man grät ju mer försvann det som tyngde ned en. Till slut var tårarna slut, och smärtan hade runnit längs kanaler nedför kinderna. Lämnat små spår av salt. Spår som visade att smärtan fortfarande fanns, men att det värsta var över. Att det öppna såret lagt sig, och att det hela nu bara fanns kvar som ett jobbigt minne. Ett ärr. Numera, känns det som att såret ständigt är öppet. Det vill aldrig riktigt läka, utan rivs ständigt upp och avslutas på samma sätt om och om igen med malet salt nedsmulat som får det hela att svida ännu mer.
Min största önskan var och är att mitt sår sluts. Läker, och förblir ett så litet ärr som möjligt. Så litet att jag inte ens kommer tänka på det, så litet att det fort glöms bort.
