thisblonde

Det är när man är ensam som tankarna poppar upp. Tankar som man inte vill ska finnas där. Tankar som inte gör någon nytta. Tankar som inte leder någon vart, som man inte kan göra någonting åt. Jag hatar sånna tankar. Varför kan inte det som tynger en försvinna i och med att det tankarna rör gör det? Varför ska en del hela tiden finnas kvar i ens huvud? Hade jag fått bestämma så hade jag raderat vissa minnen. Inte för att de var så hemska, utan för att de var så underbara under tiden som de varade. Det svider att de är över, att man aldrig mer kommer få uppleva de. Man säger att det är livets gång, att saker hamnar i ens förflutna av en anledning. Och antagligen är det så, men varför? Varför ska en dålig handling göra att man förlorar något eller någon man hållt så nära inom loppet av en minut. Varför ska det vara så lätt att bryta upp, och varför ska det vara så jävla svårt att släppa det förflutna, glömma och gå vidare?