thisblonde

Resan till Alanya blev långt ifrån det jag väntade mig. Jag tänker berätta min historia om vad som hände där nere, under den veckan.

Vi kom ned på eftermiddagen på Torsdagen den 10 Oktober. Det var jag, min lillasyster, mamma och hennes pojkvän som åkte ned för en veckas semester. Morfar och hans fru var redan där, och de skulle också åka hem två dagar innan oss. Fredagen den 18:e skulle vi vara tillbaka, jag och samtliga från min lilla familj. Utvilade och solbrända. Så vart inte fallet.
Torsdagen tillbringade vi i stort sätt bara på hotellet. En liten tripp förbi ett annat hotell där min morfar och hans fru bodde orkade vi med efter flygresan, annars var det tidig sänggång för att orka upp till stranden dagen därpå. Sagt och gjort. På Fredagen och Lördagen likaså låg vi på stranden och njöt av värmen. Men vi fick inte fler dagar än så. Åtminstone inte jag och mamma.

På Lördagskvällen gick hela familjen, inklusive morfar och hans fru, ut för att fira mammas pojkvän som fyllde år. Vi åt middag på en fin resturang och därefter begav vi oss till en klubben Robin Hood, för att ta några drinkar som ett avslut på kvällen. Ett fåtal drinkar senare small det till och jag blev ruggigt dragen. Kul tänkte jag, och inget mer med det. Där satt vi dryga timmen, innan vi tog en taxi hem till hotellet. I taxin fick jag småhallucinationer, som att ljud stängdes av och att färger blev starkare. Tänkte inte så mycket då, kände mig bara väldigt full, inget jag ville diskutera med mamma även om hon märkte det. På hotellet ville mamma ha mig och lillasyster nära sig, då hon märkte av mitt tillstånd. Så att istället för att jag och lillan skulle sova i vår egna lägenhet bäddade mamma upp i bäddsofforna till oss. Jag gick in till mig, till min och lillans lägenhet och bytte om. Tvättade bort sminket, och tömde magen på allt innehåll. Allt snurrade och rörde sig konstigt, och jag kände att något stod fel till. Ville inte att lillan skulle se mig så, så jag ställde mig vid mamma och skrek att jag skulle få sova i min egen lägenhet (jag har i princip aldrig tjafsat emot min mamma). Hon visste vart skon klämde och hotade med att inte låta mig ta jobbet nere i Napa under sommaren som kom. Ner slängde jag mig i sängen och försökte stänga av allt konstigt runt om kring, men inte fan gick det. Lika fort som jag lagt mig ned och försökt sluta ögonen, lika fort var jag uppe på benen igen och skrek helt panikslaget på mamma som kom utspringandes ur sovrummet. Benen vek sig. Mamma drog ut mig på balkongen i tanken på att jag bara behövde frisk luft och vatten att dricka för att nyktra till. Men istället såg jag hur ljusen från husen i berget som vår balkong hade utsikt mot kom mot mig. Det var som att de attackerade mig. Fick för mig att mörka badkläder som hängde på tork bredvid mig var en man, och jag hade total panik. Var rädd, grät, men kunde inte få fram ord och förklara för mamma vad felet var. Strax därefter börjar jag krampa i käkpartiet. Kunde inte låta bli tuggandet i kinden, även fast att jag var helt medveten om vad som hände. Jag minns att jag tänkte "sluta tugga" men att det inte gick. Blodet rann och därefter började de större kramperna i hela kroppen komma till och från. Kramperna jag inte minns, men som mamma berättat om. Hon tog mig och vi gick, eller mamma gick snarare och bar mig ned till sjukhuset som låg precis nedanför vårt hotell. Ett sjukhus som främst fanns där för lokalbefolkningen. Kramperna i munnen fortsatte och blodet fortsatte att rinna. Så fort vi kommit in genom sjukhusets entré blir jag upplagd på en sjukhussäng och indagen i ett rum där en läkare och ett gäng med annat sjukhusfolk står omkring mig. Jag hör mamma snett nedifrån stå och prata i telefon gråtandes. Samtidigt känner jag att någon bänder upp munnen och drar ned någonting i halsen, tanken var att intubera mig där jag låg, vaken. Ju mer jag hulkade och hostade för att få bort det de drog ned i halsen på mig, ju längre ned gick den. En läkare pratade med mamma och sa att det enda de kunde göra var att söva ned mig så att mina kramper skulle avgå, annars skulle vi få gå hem och jag skulle "sova bort det hela". En annan läkare stod och petade på mig och sa gång på gång "stop, stop chewing your chin", som om jag var en riktig knarkare som själv orsakat tillståndet jag var i. Mamma drog upp mig och bar mig ut, upp till hotellet igen där receptionen tog kontakt med vår resebyrå. Mamma bar upp mig på rummet, och la mig på soffan medan hon stod i telefonen med en reseledare från fritidsresor. T-shirten jag hade på mig som tidigare varit vit var så långt ifrån vit det gick, och snart började blod blandas med fradga. Ambulansmän kom upp på rummet och bar upp mig på en bår. Fort som fan drog de ut mig och in i ambulansen. Mamma var med mig hela tiden. Väl vid det nya sjukhuset som var ett internationellt sådant drogs jag in och de satte kramplösande intramuskulärt, alltså via sprutor i ryggslutet. Efter tre sådana sprutor slutade de kramper i käkarna som hade pågått i ca timmen och jag blev vid medvetande igen. Helt, i princip. Jag kunde möta mammas blick, och tårarna började spruta. Jag tittade ned och såg tröjan, hade ingen känsel i kinden jag bitit. Fick smärtstillande och lugnande i dropp och lades på observation under natten som kvarstod. På morgonen kom en två läkare in som skulle titta till mig. De konstaterade att kinden var helt söndertuggad, och ville röntga hjärnan på olika vis för att komma fram till vad som drev dessa kramper framåt. OM det kunde vara en debuterande epilepsi, eller att något låg och tryckte på hjärnan. Mamma skrev ut mig på eget ansvar då allt de tänkte göra där, var något vi lika gärna kunde göra i Sverige med läkare som man förstod vad de talade om. Hade inte gjort någon skillnad. Med oss fick vi en antibaktriell salva som skulle motverka infektionen i kinden.

Jag kände mig bra. Trött, chockad och ont i munnen, men ingenting som inte gick att lindra med sömn och en väldig massa smärtstillande som kapade toppen på smärtan. Sov mig igenom två dygn tills Tisdagen kom. Vaknade med smärta i huvud, hals, mun, kropp och ett väldigt illamående. Pinade mig igenom dagen och kvällen tills febern slog till med stort F dagen därpå. Onsdagen var ett rent helvete, och tidigt på Torsdagen tog vi oss till sjukhuset jag legat på tidigare. För att klara flygresan hem som skulle äga rum under natten behövde jag stora doser smärtlindring och vätska då jag inte fått i mig någon mat och knappt någon vätska sedan Lördagskvällen, innan allt hände. Mamma fick som sjuksköterska med sig sprutor med smärtstillande som jag skulle ta innan vi gick igenom passkontrollen på flygplatsen. Mamma fick tvinga till sig det då de ville lägga in mig på behandling och låta mig komma hem med sjukhustransport när jag blivit frisk. Men inte fan skulle jag vara kvar i det landet något mer.

Vi åkte hem till hotellet och inväntade tiden tills vi skulle få åka. Smärtlindringen som skulle lindra mina besvär i tolv timmar. Efter två timmar hade jag samma smärta och minst lika hög feber som jag haft tidigare. Vid sju på kvällen kom bussen, och mamma fick praktiskt taget bära mig till den för att jag inte ens orkade stå på mina egna ben. Det värkte i huden, håret, överallt. Under bussresan låg jag lutad mot mamma. Jag tänkte att snart skulle vi vara hemma. Då skulle allt bli bra! Innan vi gick ut ur bussen fick jag sprutan med smärtstillande i ryggslutet. Fick maxdos, och trots det kände jag mig inte speciellt mycket bättre. Fick åka runt i rullstol på flygplatsen, eftersom att jag inte kunde gå. Orkade knappt sitta upprätt i den där jävla stolen som lockade till sig förvånadsvärt mycket blickar! Usch! Vi slapp vänta vid incheckningen. Fick gå före alla i kön för att sedan gå och sätta oss i den lugnaste miljön som fanns, på flygplatsen. Vid avgång kom en som arbetade på flygplatsen och drog mig så långt det gick till planet, tills jag fick gå några få steg till platsen jag skulle sitta på. Timmarna på planer var de längsta timmarna i mitt liv. Det värkte i hela ansiktet och jag höll på att få panik när trycket i planet gjorde smärtan nästintill outhärdlig. Vid landning stod en rullstol och väntade på mig på arlanda. Kabinpersonalen hade sett till att den fanns där när vi landade, och likaså stod en ambulans och väntade. Ambulansen tog mig och mamma till Karolinska där de tog prover, gav min smärtlindring och dropp. Fick sedan åka med sjukhustransport till Huddinge sjukhus där jag blev inlagd. Prover och ultraljud gjordes. Det var så skönt. För att även om jag var lika smärtpåverkad, och lika febrig, så var det en stor lättnad att befinna sig i Sverige, med människor som man kunde förstå. Efter mycket om och men kom det fram till att såren i munnen som blivit efter kramperna, orsakat en infektion i blodet, blodförgiftning. Det skulle tills jag kunde få i mig dryck på eget vis, behandlas med antibiotika i dropp. Så under 6 dagar låg jag på Huddinge och mådde piss rent utsagt, och blev matad med antibiotika, sockerlösning och morfin via dropp.

Vid Torsdagen, när jag fick åka hem med antibiotikan i tablettform väntade ytterligare vila. Fick för mig att jag skulle orka gå på någon lektion veckan därefter, och visst gick det. En lektion orkade jag med innan kroppen sa ifrån. Det svartnade totalt, och hade jag inte haft tjejerna där som hjälpt mig hade jag slagit i golvet. Blev hemma ytterligare en vecka. När infektionen var över kände jag av en huvudvärk som jag visserligen haft under hela sjukhusvistelsen, men som blev mer konkret när jag var hemma och som eskalerade. Efter några dagar efter ytterligare ett besök på sjukan hos en läkare som skulle utreda mina kramper, blev det in till akuten igen när huvudvärken blev som värst. Där blev det CT-röntgen och ryggmärgsvätskeprov, utöver alla blodprov. De hittade inget, vilket var väldigt skönt. Men jag skulle fortsätta lämna prover och gå till min läkare för att driva utredningen kring kramperna och huvudvärken framåt.

NU, idag, mår jag bättre. Ska fortsätta gå och göra tester, och är remitterad till specialister angående huvudvärken. Kramperna ska utredas också, för att utesluta epilepsi som då skall ha debuterat vid intag av drinkarna som innehöll någon kemisk drog i överdos.

Varför jag berättar om det här är därför att det varit den värsta perioden som jag hittills har gått igenom i mitt liv. Jag är inte ute efter att folk ska tycka synd om mig, det jag är ute efter att visa att sånt här kan hända och att man ska vara försiktig om sig. När jag varit utomlands själv med vänner tidigare så har jag varit väldigt uppmärksam och noga med vad jag druckit för att motverka onödiga händelser. Den här gången tänkte jag inte på det. Jag hade inte en tanke på att någon ville göra mig något illa när jag satt med min stora familj. Men min syster på ena sidan om mig, och mamma på andra sidan. Därför vill jag uppmärksamma folk, även om bara några få läser detta och tar till sig det jag vill förmedla, att vara försiktiga! Hade jag varit ensam den kvällen som detta hände mig, så hade jag antagligen inte levt idag, med tanke på att jag redan på balkongen hade sjuklig panik och hade tanken på att hoppa och det är antagligen det mildaste som hade kunnat hända den natten för en blond, svensk tjej, ensam. Tänk alltid två gånger, och var hellre överdrivet försiktiga än naiva och med tanken på att sånt händer andra men aldrig dig. Det händer, och det kan hända dig om du inte är försiktig!